Nu är den äntligen här, liveskivan! Ända sedan de sista distade tonerna ringde ut från scenen på Debaser den där fantastiska kvällen i början av december har jag gått i förväntans tider. Jag minns hur euforin lät förståndet, eftertanken och verkligheten flyga sin kos där i Stockholmsnatten. Dagen efter täckte ett fantastiskt snöfall Stockholms gator med vitt bomullslikt puder och jag gick omkring som på moln i en lycklig bakfylleyra utan vare sig mål, bestämd riktning eller markkontakt.
Tio av de låtar som framfördes den kvällen har jag nu på ett obeskrivligt rättvisegörande sätt fått återuppleva genom den nya skivan som helt enkelt fått namnet Johnny Dunders Elektriska Cirkus (Live). Jag är snudd på lika lycklig nu som jag var då! Liggandes i sängen med hörlurarna på maxvolym och ögonen slutna är det som att åka en hissnande bergochdalbana i en timme med ett förväntansfullt pirr i magen inför varje spår på skivan.
Men mycket vill ha mer! En stor mängd låtar har av någon anledning blivit bortsållade. Det har säkert funnits goda grunder för det; dramaturgiska argument som att de inte passade in i helheten eller andra tekniska detaljer som överstiger mitt förstånd. Det är hur som helst en ösig och vackert skränig produktion som saknar motstycke utifrån mina musikaliska referensramar. Steffes oslipade rockandrollröst är helt oslagbar i kombination med de distade licksen från Olas och Strängens gitarrer. Trummor och bas ger ett skönt driv och Nicke Anderssons pianotoner ligger som lök på laxen. För att inte tala om blåset och kören som för låtarna till oanade höjder. Har jag lyssnat mig fri från omdöme och sans ännu en gång eller är det såhär bra? Superlativen har tagit slut, tack och godnatt!