Stefan Sundström-sällskapet

Nu är den äntligen här, liveskivan! Ända sedan de sista distade tonerna ringde ut från scenen på Debaser den där fantastiska kvällen i början av december har jag gått i förväntans tider. Jag minns hur euforin lät förståndet, eftertanken och verkligheten flyga sin kos där i Stockholmsnatten. Dagen efter täckte ett fantastiskt snöfall Stockholms gator med vitt bomullslikt puder och jag gick omkring som på moln i en lycklig bakfylleyra utan vare sig mål, bestämd riktning eller markkontakt.

Tio av de låtar som framfördes den kvällen har jag nu på ett obeskrivligt rättvisegörande sätt fått återuppleva genom den nya skivan som helt enkelt fått namnet Johnny Dunders Elektriska Cirkus (Live). Jag är snudd på lika lycklig nu som jag var då! Liggandes i sängen med hörlurarna på maxvolym och ögonen slutna är det som att åka en hissnande bergochdalbana i en timme med ett förväntansfullt pirr i magen inför varje spår på skivan.

Men mycket vill ha mer! En stor mängd låtar har av någon anledning blivit bortsållade. Det har säkert funnits goda grunder för det; dramaturgiska argument som att de inte passade in i helheten eller andra tekniska detaljer som överstiger mitt förstånd. Det är hur som helst en ösig och vackert skränig produktion som saknar motstycke utifrån mina musikaliska referensramar. Steffes oslipade rockandrollröst är helt oslagbar i kombination med de distade licksen från Olas och Strängens gitarrer. Trummor och bas ger ett skönt driv och Nicke Anderssons pianotoner ligger som lök på laxen. För att inte tala om blåset och kören som för låtarna till oanade höjder. Har jag lyssnat mig fri från omdöme och sans ännu en gång eller är det såhär bra? Superlativen har tagit slut, tack och godnatt!

Klockan är kvart i tio på lördagskvällen den 19 mars 2011. Jag och Adrian står vid en bankomat på Avenyn i Göteborg. Vi är på väg till Stadsteatern för att lyssna till Stefan Sundström. När vi står där i kvällsmörkret och diskuterar eventuella låtval och annat som hör konsertförsnacket till, skymtar vi en lång och yvig gestalt en bit längre ner på gatan. Det är Stefan, som utan jacka i vinterkylan traskat ut från hotellet för att bege sig upp mot Götaplatsen där kvällens konsertlokal ligger. Vi hälsar och Stefan hajjar till. “Nämen, the Company! Är ni här?” Vi förklarar att det är vi givetvis. Av vårt samtal att döma verkar Stefan inte så värst taggad inför spelningen. Han är nervös, säger han.

När herr Sundström väl äntrar scenen ungefär en timme senare blir han överraskad av att se en såpass stor publik. “Jag trodde jag var slut i Göteborg” är bland det första han säger när han satt sig till rätta med gitarren. Vad han har fått det ifrån vet vi inte. Läsglasögonen åker på och det blir en rad låtar från “Ingenting har hänt”-plattan och sedan en och annan överraskning, som t.ex. “Marguerite” av Karin Renberg, blandat med klassiker som “Under isen” (ligger himlen) och “Hur Sabina gör en konst utav att gå”. Det känns som att både Stefan och vi i publiken blir mer och mer varma i kläderna efter varje låt. När “Jan Banan och Marguerite och jag” kommer efter en radda tyngre alster är det ingen i lokalen som kan undvika att utbrista i spontana glädjeyttringar i form av applåder, rop och visslingar. “Den måste man ju spela när man är i Göteborg” säger Stefan och tillägnar låten Evert Taube.

“Nu blir det historialektion” utbrister Stefan och då vet vi ju alla vad som väntar, nämligen mästerverket “1900”. Han får hjälp med textbläddrandet av en tjej i publiken och arbetar sig igenom den drygt 16 minuter långa sammanfattningen över förra seklet med ett växelvis raljant och engagerat uttryck. Historialektionen fortsätter med “Axel Sundströms ballad” från senaste skivan och låtönskningar från publiken börjar nu eka i lokalen. Stefan tillmötesgår med det han kan och har lust med. Vi får bland annat höra “Böglambada”, “Amors pilar” och “Om jag kommer upp till Jesus”. Stefan blir inklappad två gånger, med bud på mer, av en mycket nöjd publik i Stadsteaterns Foajébar. Avslutningsvis får vi höra en mästerlig acapellaversion av Allan Edwalls “Far”, något som får mig att minnas en annan fantastisk Göteborgsspelning på Draken 2002 då Stefan spelade Allan med en stråkkvartett.

Jag och Adrian vandrar nöjda bort från ett lördagsstökigt Avenyn och går istället mot Järntorget och Linné. Stefan har återigen visat att han är en fantastisk underhållare, och Göteborgspubliken att de är lika goa och glada som uttrycket säger. Det som på förhand kanske mest kändes som en dag på jobbet för Stefan blev istället till ett varmt och hjärtligt möte mellan artist och publik. Som vanligt, kanske jag ska tillägga. Stefan, du är inte slut i Göteborg. Det är då en sak som är säker!

För att testa den nya sidan länkar vi till en lite bortglömd(?) låt: